Det är faktiskt så mycket Twitter att bokförlaget Penguin nu ska försöka att förvandla litterära klassiker till twitterinlägg. Twitterature kallas det litterära experimentet och tydligen ska twitterversionerna av klassikerna vara upp till 20 inlägg långa. Intressant. Eller inte. Hur som helst är det onekligen en utmaning att uttrycka något litterärt på 140 tecken.
Desto mer intressant är att se hur Twitter och sociala nätverk används som PR-verktyg för nystartade IT-företag i Silicon Valley. Utan stora budgetar för marknadsföring försöker startupföretagen hitta nya vägar att skapa uppmärksamhet hos investerare, partners och potentiella medarbetare. Omnämnande i traditionella medier och till och med bloggar är inte längre i fokus för startupföretagen, utan desto viktigare är sociala nätverk, Twitter och viral marknadsföring.
Clair Cain Miller skriver i New York Times om Silicon Valleys nya PR- och företagskultur:
This is the new world of promoting start-ups in Silicon Valley, where the lines between journalists and everyone else are blurring and the number of followers a pundit has on Twitter is sometimes viewed as more important than old metrics like the circulation of a newspaper.
Förändringen ställer också nya krav på PR-konsulterna:
In the new world of social media, P.R. people must know hundreds of writers, bloggers and Twitter users instead of having six top reporters on speed dial.
Det här ju riktigt spännande. Kanske är det starten på en helt ny PR-kultur inom IT-sektorn, och kanske kommer den snart att sprida sig till andra områden.
Jag promenerar till jobbet varje dag. Det tar cirka en halvtimme. Det är lagom tid att liksom starta upp och varva ned. Jag ser ner över vattnet från St Eriksbron, känner lukten från frukostkaffet på St Eriksplan, passerar Vasaparken, Odenpan och Observatorielunden. Det allra bästa med promenaden är radioprogrammen jag har i min Ipod.
Sådär då har jag flyttat lite på mig. Är numera söderbo vilket känns kul. Lite spännande sådär. Med att flytta så följer ju en del grejer. Med att flytta till 4 trappor utan hiss följer en del släpande. Speciellt om man är som jag och inte riktigt kan bestämma sig. I söndags köpte jag en TV som jag bar upp i lägenheten innan jag insåg att den nog var för stor. Då bar jag ner den igen och köpte en lite mindre TV som jag sedan bar upp igen och hängde upp på väggen. Jag är vid det här laget ganska trött i både ben och armar. Och det är här som det börjar gå snett och jag kommer in på det jag skulle skriva om egentligen.
TVn hänger alltså nu, efter ett idogt hantverk, på väggen. Problemet är bara att den inte riktigt funkar som den ska så jag ringer kundtjänst. De vet inte riktigt vad som är fel, har aldrig hört talas om något liknande, har ingen aning om hur det kan lösas och tycker att jag ska komma in med den. Jag är trött på att släpa och tar istället hjälp av Google. Det jag hittar är givetvis forumtrådar. Alla möjliga människor runt hela världen har haft samma problem som jag och givetvis finns det hjälp att finna. Det blir lite fula “workarounds” och jag ska köpa en annan kabel and I’ll be all set. No thanks to Panasonic utan tack vare hjälpsamma människor i Australien den här gången.
I andra teknikrelaterade nyheter så har min underbara Philips Wake-Up light slutat fungera. Så jag fick nöjet att ringa Philips kundtjänst också. “Ok, ta med dig kvittot och gå till din återförsäljare så byter de ut den direkt” blev svaret där. Nu är ju den lite behändigare att ta med sig än TVn så där hoppar jag över googlandet. Och just det jag hann se att Philips numera också har ett sånt där social media newsroom också!
Det är så befriande att bli av med saker. Stora som små. Oanvända som använda men kanske inte längre. Känns bra mentalt och praktiskt (mer plats!). Känns bättre än att kasta, känns… ja, bra. Jag köper inget (än?) men säljer desto mer. Resultat för dagen: Två sålda grejer och en toppnotering i cash! Happy days. ;-)
Idag har en ny medarbetare börjat hos oss. Han heter Mathias Åström och är nyexad interaktionsdesigner från Nackademins yrkeshögskola. Mathias kommer huvudsakligen att jobba med gränssnittsprogrammering, dvs att ta fram html-kod och stilmallar för webbplatser. I praktiken innebär det att man är länken mellan formgivaren och systemutvecklaren i ett webbprojekt.
Han kommer till ett semestertomt kontor men har ett WordPress-uppdrag att sätta tänderna i på en gång. Välkommen Mathias!
Det pratas väldigt mycket om siter som bygger på WordPress just nu. Och visst är det ett grymt verktyg som är betydligt mer kraftfullt än man kan tro vid en första anblick. Däremot så tror jag att man ska vara lite försiktg i hur man använder sig av det här kraftfulla verktyget eftersom man annars riskerar att hamna i någon form av standardträsk som med tiden kommer att bli lika hånat och utskrattat som ClipArt-bilderna och animationerna i PowerPoint.
Nu är det verkligen sommar igen! Visst är det underbart! Jag har tre veckor kvar till min (sena) semester. Planen var att jag under dessa veckor fram till semsetern skulle ägna mig åt diverse sommarjobb. Jag hade sett framför mig hur jag skulle få total kontroll över min mailbox, få ett skinande skrivbord såväl det digitala som det fysiska. Hinna förkovra mig i artiklar, bloggar och annat som omvärlden tycker och tänker om mitt yrke. Jag tänkte även ta tillfälle i akt att hinna prata lite med mina kollegor under andra former än stressade yammerinlägg och mellan möten.
Nu när jag sitter här på första riktiga semesterveckan kan jag inte låta bli att börja tvivla på om min bild av min arbetsplats på sommaren verkligen är sann. Hittills har tempot fortsatt i samma hysteriska fart som i våras. Jag skriver leveransrapporter och analyser. Håller i arbetet med filmproduktioner samtidigt som jag tar fram offerter för fler. De interna halvårsuppföljningarna ska ordnas med sammanställningar över siffror på längden och bredden. I morgon är det kundmöte och jag måste sätta igång med presentationen.
Vi får väl se om vi rullar in i en semesterlunk om en vecka eller två. Då kanske jag kan göra de där andra sakerna. Tills dess jobbar jag järnet – pannan i kaklet!
Vi på Intellecta har lanserat en ny webbplats för Apotekens Service som är ett nybildat bolag som efter omregleringen av apoteksmarknaden kommer att vara en länk mellan hälso- och sjukvården och apoteksaktörerna.
Det här är en så intressant tanke, diskussion, så även om det är tråkigt att länka till ett annat blogginlägg så måste jag göra det. Brian Solis älskar vi ju alla litegrann just nu. Eller många av oss i alla fall. Eller jag i alla fall. Han är magisk som talare och han ser på Sociala media som att ta “the public back in PR”. Hur fel kan det bli?
Sen är jag ju en sucker för rubriker av typen: YOU ARE THE FUTURE
Under våren har flera riktigt bra sociala resewebbar sett dagens ljus. En av dessa är www.iwannagothere.com som är en reseguide där innehållet skapas av användare världen över. Poängen med sajten är att användare kan dela med sig av sina reseupplevelser och ta del av andras tips om spännande platser att besöka. Och givetvis finns det möjlighet att få kontakt med likasinnade resenärer från hela världen. This is travel, not tourism, som man kör som pay off.
En annan webbplats med liknande upplägg, dock förpackad i svenskt helylle, är www.vastervik.com. Det är en satsning från Västerviks kommun där man använder sociala verktyg i den nylanserade turistportalen. Användare kan ladda upp sina egna upplevelser, i form av berättelser, bilder, YouTube-videos och Twitter-kommentarer.
Även om syftet för Västervik är att locka besökare till kommunen, bygger de båda webbarna på innehåll som är skapat av och för besökarna. Och just därför fungerar de riktigt bra, där kraften består i att det finns både redaktionellt- och användargenererat innehåll. Det skapar onekligen en mycket större trovärdighet, än att enbart kunna läsa trötta reklamtexter om Västerviks eller något annat resmåls förträfflighet.
En dag dök det upp en rubiks kub på jobbet. Mina kollegor har med mer eller mindre kreativa idéer försökt lösa uppgiften. Åsikterna om bästa metod har varit många. En av våra utvecklare löste uppgiften handgripligen genom att bryta isär kuben och sen sätta ihop den igen. “Fusk!” sa många, “problemlösning” menade utvecklaren.
Om vi tränar ordentligt kanske vi blir så här kreativa:
Jag är uppväxt med Bagen. Svältfödd fick man klistra sig fast vid tv:n för att åtminstone se idolerna en gång i veckan. Michael Jacksson var en av dem. Kanske var det på Bagen jag såg honom? Hur som helst var han fantastisk. Sen blev han galen. Det var länge sedan jag slutade lyssna på Michael Jacksson. Men det känns sorgligt ända in i själen att tänka sig att han har dött nu, bara 50 år gammal.
Luften dallrar mellan husen nere på Tegnérgatan utanför vårt kontor. Jag står ute och äter en smörgås bara för att få ta in värmen och alla pånyttfödda människor som passerar förbi. Förmiddagen ägnades åt ett spännande uppstartsmöte med en ny kund för oss på webb där vi ska göra ett projekt tillsammans med ett av våra andra affärsområden på byrån. Nu pratar vi synergier på allvar och kommunikation som hänger ihop för de olika beteenden som målgrupperna har.
Men alldeles, alldeles snart blir det semester även för mig. Så till er alla. Kanske det vackraste ni hört:
Det intressanta vi ser (förutom att det är extremt hög idémässig, teknisk och designmässig verkshöjd) är att det är tre mycket olika bidrag – ett spel, en uppfinning och turistreklam förklädd till rekryteringsannons.
Men trots detta har bidragen mycket gemensamt.
De är nämligen alla tre
-Integrerade
-Kopplar ihop online och offline
-Sociala, bygger på interaktion
-PR-idéer
Tiden när det räckte med snygga webbplatser, roliga banners eller underhållande kampanjsiter är sedan länge förbi.
In deciding the top winners, however, the jury ultimately honored “things that live out on the real internet and aren’t things that sit there in a microsite.” “It’s a really important signal to send to the industry that we need to be doing things that are out there, propagating the entire internet, not singularly trapped on a microsite.”
Och passa på att spela in ditt eget sommarprat. Rolig feature!
Dagens sommarprat från Alexander Stubb har en oväntad inledning och oväntade låtval (det vill säga vanliga låtval). Riktigt härligt sommarprat från Finlands utrikesminister.
Oavsett hur det går när lejonen i Cannes delas ut är det fortfarande så att lilla lilla Sverige med en befolkning på 9 miljoner invånare producerar webb i världsklass.
När Cannes Lions Cyberjury presenterar sin shortlist är Sverige på plats 4.
Cyberlions
Före stora länder som Japan, Spanien, Australien och Brasilien.
It´s a small ankdamm. Men tack vare en blogg som jag följer privat snubblade jag över den här smarta och roliga kvinnan (läs hennes blogg!). Och eftersom jag tidigare hade äran att få bli vän samt jobba med den här underbara människan så blev jag så småningom kollega med hennes man som i sin tur branschledes gillar den här byrån (där den smarta roliga och privatbloggaren jobbar). Och via de sociala medierna förenas vi i den digitala ankdammen. Det är fint på alla sätt.
Och nu har de vunnit priser. Och inte kattskit heller, utan två bronslejon i Direct nere i Cannes (för det här och det här). Grattis GOSS! Jag skålar för er!
Midsommar. Trafik därefter. Ska norrut och bestämmer oss för att köra en annan väg från Stockholm: Mot Norrtälje och så över nya 265:an för att slippa lite köer. Planen lyckas finfint.
GPS:en skriker U:TURN!
Kör vidare mot Gävle. Passerar Uppsala och kör nya E4:an.
GPS:en skriker U:TURN!
Herregud vad jag blir trött på dessa uppdateringar man jämnt måste göra. Hur kommer det sig att det i min fysiska karta (visade sig att vi hade en sådan i bilen!) står “Ny väg, invigs 2008″ trots att själva kartan trycktes 2007 medan det i GPS:en a b s o l u t inte kan stå det innan för då missar de ju en uppdatering/intäkt. Så tråkigt och gammaldags. GPS:en alltså. Kartan briljerar. Jag behövde inte köpa en ny, uppdatera några sidor, för att få med lite förnyelse. Det ingick! Släpp informationen fri – tack så mycket.
Ungefär lika märkligt som att man med videon kunde spola förbi all tråktext, men med DVD:n så går det inte att skippa tråktexten. Vad ÄR det??
Imorgon: Sill. Midsommarstång som skapas av mig och svärfar. Och så kanske regn.
Vår EpiServer-utvecklare Linus Wallén släpper i veckan lite nytt material med sin hip-hop-grupp Speech Defect. Klicka på YouTube-filmen nedan för ett smakprov!
En fråga som jag får minst två gånger i veckan och som jag får anledning att återkomma till i ett annat inlägg.
Jag tycker att den allra största nyttan med Twitter är hur regimen i Iran inte kan stoppa rapporteringsflödet kring oroligheter och valfusk. Det är fantastiskt.
Och du som twittrar – ändra gärna din tidzon till GMT +03:30 Tehran. Då blir det svårare för regimen i Iran att spåra (och spärra) twittrare inne i Iran.
På Twitter har man toppat med 220 000 inlägg om Iran på en timme. Antalet blogginlägg är 2,2 miljoner senaste dygnet. Och 3000 nya videoklipp laddades upp under samma tid.
För mig och mina kollegor är distansarbete vardag. Vi är uppkopplade och är vana att jobba hemifrån, från kaféer, tunnelbanor, bussar och sommarhus. Smidigt och enkelt och fungerar bra i en tid när många hos oss har barn eller för att man måste passa en hantverkare som lovat att dyka upp.
Men för vår programmerare Kjelle har dragningen till rötterna nu vuxit sig så starka att han kopplar loss från Stockholm och vänder tillbaka för att förvalta sin föräldragård i Dalarna. Då var vi tvungna att sätta oss ner och fundera igenom om det här med distansarbete kan fungera på riktigt, på heltid.
Har vi de tekniska förutsättningarna? Check.
Kan Kjelle delta i våra frukostmöten ändå, kanske via Skype? Check.
Kan vi ta fram rutiner för avstämning till projektledare och projektteam som funkar även när Kjelle inte fysiskt är på plats? Check.
Fungerar det för Kjelle att komma ner till oss i Stockholm ibland för att delta i kundmöten, projektuppstarter, sommarfester? Check.
Nu bär det av! Lycka till i Dalarna! Vi ses på nästa frukostmöte :-)
För några veckor sedan träffade jag Linda Tinnert, intranätsansvarig för IKEA. Hon berättade insiktsfullt om hur de arbetar med sitt nya intranät, och hur de utbildar organisationens redaktörer. De har hela tiden fokus på innehåll och struktur, och inte på själva publiceringsverktyget (i detta fall Sharepoint).
Kommunikatörer är alltför intresserade av teknik. Utbilda inte redaktörer i verktyget, utbilda dem i att publicera innehåll, menar Linda.
Linda säger också att det gäller är att ta ledarskap och ha en bra dialog med organisationen om innehåll och begrepp. Inte att prata om hur versionshanteringen och länkhanteringen i verktyget fungerar i minsta detalj.
Jag tror hon har rätt. Idag läggs enormt mycket tid på att alla redaktörer ska kunna ALLA funktioner i de olika verktygen. Tänk om vi istället la denna kraft på att identifiera uppgifter och innehåll som hjälper medarbetarna att enklare göra sitt jobb.
Oj, vad länge jag höll på att leta lägenhet innan jag äntligen slog till. Jag har rimligtvis gjort tusentals sökningar på Hemnet. För om man letar nytt boende, då är det på Hemnet man gör det. Så är det bara. Eller ja, så har det alltid varit. Men kommer det alltid att vara så?
Det har de senaste åren dykt upp alternativ. Ett av dessa är Booli.se. Här kan man hitta massor av information som man kan ha nytta av vare sig man vill sälja eller köpa en lägenhet. Prisstatistik, prishistorik på objekt mm. Information som inte funnits på Hemnet eftersom information som gynnar dig som säljare/köpare inte alltid gynnar mäklaren och vet ni vad. Det är mäklarna som äger Hemnet.
Sökningen på Booli är smidig och resultaten är betydligt mer överskådliga än de är på Hemnet. Siten känns modern och snabb.
Det är tydligt att man på Hemnet känner av konkurrensen. I dagarna har man lanserat en ny version av siten där de gamla dropboxarna och sökning utspridd på flera sidor har ersatts av dragreglage och en smidigare sökning. Resultaten presenteras på ett lite trevligare sätt.
Men är det verkligen en förbättring eller är kejsaren naken?
Oavsett om han är naken eller inte så har Kejsaren i det här fallet ett stort övertag på uppstickarna. På Hemnet finns ALLT och innan Booli, Boliga, Bovision och de andra har allt och lite därtill kommer Hemnet att sitta säkert på tronen. Även om det inte är en särskilt bra site. Igen alltså. Content is king. Eller kejsare. Med nya kläder.
Idag bjöd Intellecta nya och befintliga kunder på ett frukostseminarium om webbstrategier. De kollegor som inte hade möjlighet att vara på plats kunde följa seminariet via yammer.
En av kollegorna klagade på informationsflödet:
“Är det rimligt att få alla dessa snapshots från seminariet som dränker yammer-feeden? Ska vi inte använda den lite annorlunda? Undrar jag som brottas med att få in Yammer som naturlig del i mitt arbetssätt.”
Kollega 2 svarade:
“Jag är jätteglad över de snabba rapporterna – hade gärna varit med men det funkade inte. Nu fick jag i alla fall lite seminarie-feeling. Man behöver ju inte läsa om man inte vill/orkar/har tid.”
Jag tycker det är intressant hur olika vi ser på de verktyg vi snabbt lärt oss använda. Orsakar de stress genom att vara ytterligare ett informationsflöde som vi borde, men inte hinner läsa? Eller är de en tillgång och fantastisk möjlighet att dela information med varandra? Förmodligen lite både och. Själv försöker jag läsa det som intresserar mig och verkar vara relevant för mig just nu. Resten försöker jag filtrera bort för att inte drunkna i informationsfloden. Men tänker många gånger att den här länken ska jag titta på sen, när jag har tid. Men den tiden kommer oftast inte…
Seminariet blev hur som helst väldigt lyckat, oavsett om det följdes på yammer, twitter eller in real life!
Så här är det: Jag är en jäkel på att planera. Jag älskar att göra upp planer och strategier och tänka ut varför, hur och när.
Men. Det finns en gräns när planer tar död på aktiviteten. Ibland måste man bara börja. Och så får planen, eller kanske strategin, komma i efterhand. Och felen (om det nu blir några), får komma först. Och särskilt när det gäller de sociala medierna (f*n vad trött jag är på att skriva det nu). Alla har så många tankar och idéer om hur sociala medier ska lyfta affärerna, påverka varumärket – eller motsatsen – hur det inte gör det.
Men grejen är att just nu fungerar det sjukt olika för olika företag. Därför att sociala medier handlar ju i grunden om människor och inte kanalerna/funktionerna… Med andra ord så kan ju formen i sig fungera per definition för ett företag, men inte för ett annat. Helt baserat på att personen på det ena företaget fungerade på ett visst sätt, och inte personen på det andra.
“Du är inte oumbärlig på ditt jobb” kanske inte stämmer helt längre? Du kanske är oumbärlig om du har ett visst sätt som går hem i de sociala medierna.
Och hur vet man? Jo, man provar. Utan plan eller strategi.
Vi på Intellecta brukar påstå att man se kan se på en webbplats utifrån fem olika perspektiv. Nedan presenteras ett inlägg om det första perspektivet, Organisation.
När företag funderar på att bygga en webbplats glömmer de ofta bort detaljen allt står och faller med, organisationen kring webbplatsen. I en upphandling kan man spendera månader på att undersöka vilket CMS företaget skall använda sig av på webbplatsen (eller innehållslösningen, eftersom mycket information hanteras i samma system och publiceras i flera kanaler) med otaliga “workshops” och kravspecifikationer. Designen kan man också ägna väldigt mycket tid att ta fram, designkoncept, digitala grafiska profiler, mallar etc. Däremot ägnas det oftast väldigt lite tid att jobba fram en organisation med tydliga roller och ansvar kring webbplatsen. Har man den klar för sig spelar det oftast mindre roll vilken teknik eller design man har till webbplatsen. Börjar man i organisationsändan ger sig också oftast både val av CMS och design ganska väl. Punkterna nedan måste klargöras för att webbplatsen ska nå framgång;
Ansvar & befogenheter
Roller
Arbetsformer
Kompetens hos de som ska jobba med webbplatsen (framförallt med innehållet, men även på tekniksidan)
Arbetsflöden
Resurser (personer och budget)
Modell - Fem perspektiv på en webbplats
Har du en framgångsrik webbplats idag? Grattis ! Vill du nå dit? Börja med din organisation !
Vi är stolta att kunna lansera en webbplats som ska ge ett mervärde utöver rena nedladdningsbara PDF-versioner. Prioriterade områden är sökfunktionen, navigering, samt arbetet med att förankra informationen i sin kontext via relaterade länkar både inom och utanför rapporten. Vi erbjuder också besökaren möjligheten att jämföra med 2007 års rapport.
Under försommaren kommer arbetet fortsätta, och planen är att sjösätta en uppdaterad 2.0-version innan midsommar.
I dag började vi dagen med ett frukostmöte. Hela webbgruppen samlad i lilla Storstugan med mackor och kaffe! Elias deltar via Skype, som är fantastiskt bra på många sätt, inte minst för att delta på möten från pappaledighet!
Efter ha gått igenom excelark med siffror över budget, utfall och prognos kan vi konstatera att det går himla bra, känns fantastiskt med tanke på de bistra tiderna utanför fönstret (idag bistert på många sätt – novemberväder…).
Vi ser framåt och filar på vår strategi och utvecklingsmål för de närmaste åren och närmaste veckan. Till veckan väntar vårt frukostseminarium om webbstrategi, över 40 personer har anmält sig…
På Resumé idag frågade Linus Fremin varför folk twittrar, hur orkar de, är det bara en fluga, är det bara för att andra gör det?
Efter några timmar fick Linus sina svar och han publicerade dem i ett nytt uppföljande inlägg.
1) En stilistisk övning: 2) Det är snabbare och mer interaktivt än till exempel bloggande 3) Mindre prestationsångest. Det räcker med en tanke, en mening 4) För att hänga med, tipsa och få tips
Jag ska illustrera min anledning så tydligt jag kan. I bilder.
Tisdag 18.21 läste jag det här inlägget på twitter.
elias betinakis twitter
Klickade på mitteninlägget:
elias betinakis twitter
Och sedan på länken:
elias betinakis twitter
Ett blogginlägg från bloggen Conversation Starter på Harvard Business Publishing, som handlar om om en undersökning som MBA-studenten Bill Heil och professor Mikolaj Jan Piskorski gjort av twitteranvändare.
Tydligen är det 10% av användarna som står för 90% av inläggen, vilket gör att twitter mer liknar en broadcastkanal än kommunikationskanal.
Onsdag 17.16 (ett dygn senare alltså) står det på Resumé:
Resume om twitter
Resumé hänvisar till en artikel i Brand Republic. Dock utan att länka.
1. Resumé är 1 dag senare än min twitterfeed (och 2 dagar senare än ursprungskällan)
2. Resumé länkar inte. Vare sig till sekundärkällan eller primärkällan.
3. Resumé skriver att det är en studie från Harvard Business Review (vilket det alltså inte är, och det står inte heller i deras källa Brand republic)
- Snabbare
- Kunnigare
- Länkat
- Oftast rakt på källan (eftersom man inte först behöver lotsa folk via en egen webb)
Därför använder jag twitter och därför borde DU använda twitter, för liknande saker inträffar VARJE DAG HELA TIDEN.
Ps, visst blir man nyfiken på 90% vs 30% som de talar om i ingressen? Här är bilden.
Ja, jag är ju lite av en cykeltönt och som sådan så är ju ett av mina stora nöjen här i livet att följa de stora etapploppen i Italien, Frankrike och Spanien. Nu tänkte jag inte skriva så mycket om själva sporten utan mer använda den som back drop för att illustrera den utveckling vi alla kunnat njuta av de senaste 10 åren.
Under 1998 års Giro d’Italia skrev den kraftfulla tyska spurtaren Marcel Wüst en webbdagbok (Ni vet en såndär blogg. Fast begreppet fanns ju inte riktigt då…) på siten cyclingnews.com. Marcel skrev om de vedermödor som det tuffa etapploppet bjöd, han skrev skvaller om sina med- och mottävlande och han delade med sig av massor med intressanta historier som man aldrig fick se i TV-sändningarna eller läsa i den etablerade cykelpressen. Riktigt kul för en cykeltönt som jag!
Men det var inte alltid så lätt för Marcel att dela med sig av sina dagboksinlägg. Så här skrev han tex efter den fjärde etappen (som var på 239 km mellan Viareggio och Monte Argetario)
“Before I talk about today’s stage I want you to know the efforts outside the race I had to do yesterday. My swiss knife and me – we spent about a half an hour unscrewing the phone, then ripping the cable out of the wall, cutting this same cable, connecting it with my custom pre cut cable and put it in my computer…just to realize that the dialing modus here is half pulse/half tone (never seen that before!!) and that it would not work. so the next half hour I spent doing the same stuff but reverse…there is a bit of a noise in the line now when you use the phone…but it works. Finally I convinced the reception people to let me use the front desk phone to connect me and send yesterday’s report on the road……THANKS…they were really helpful.”
Under årets Giro har jag, förutom att titta på EuroSports utmärkta sändningar, kunnat följa cyklisterna på webben via RAIs streamade TV-sändningar och på de gamla vanliga cykelsiterna. Men också genom att ett helt gäng av cyklisterna i klungan gör som Lance Armstrong och Twittrar . Den sjufaldiga Tour de Francevinnaren har just nu 962 002 followers. De kvittrar om hur det går och vad de har för sig flera gånger om dagen. Från sina iPhones, BleckBerrys och laptops uppkopplade mot de trådlösa nätverk som numera finns på varenda kafé, hotellrum och busshållplats.
Lance själv nöjer sig inte med att Twittra utan publicerar dagliga videobloggar där han bjussar på intervjuer med sina lagkamrater och andra kompisar från klungan. Allt detta samtidigt som han helt och hållet undviker traditionell media och inte har gett en enda riktig intervju under hela Girot.
Som sagt, det har hänt en del. Men i ärlighetens namn så står sig Marcel Wüsts smärtsamt ärliga och utförliga dagliga rapporter betydligt bättre än lösryckta funderinga på max 140 tecken. Content is still king.
Och sedan jag kollade senast, alltså för 3 minuter sedan, så har Lance fått 90 nya followers på Twitter. Nu alltså 962 092 stycken.
Jag funderar på begreppet sociala medier. Känner att det finns en risk att begreppet kan urvattnas, särskilt om man håller det hela för generellt. Transparens och öppenhet i all ära, men är det verkligen de bärande elementen när vi pratar sociala medier? Kanske blir det något tydligare om vi istället fokuserar på begreppen interaktion och deltagande, och de stödjande verktyg som skapar förutsättningar för detta. För det är när vi tar oss tid att delta i diskussionen och samtalet som det blir spännande. I de sociala medierna sker hela tiden ett kunskaps- och åsiktsutbyte. Detta utbyte sker mellan människor, och det är just därför sociala medier kommer att få sådan enorm betydelse, som Per Torberger skriver insiktsfullt.
Och: Ju bättre de sociala verktygen blir på interaktion och samarbete, desto större blir deras genomslag. Analysföretaget Forrester har gjort en prognos över hur olika samarbetsverktyg kommer att utvecklas på intranät. Forrester menar att det är de sociala nätverken, till exempel wikis, forum och RSS, kommer att ha störst genomslag. Prognosen gjordes dock innan Google släppte iväg sin Wave…
Min mobiltelefon bestämde sig för att sluta fungera förra veckan. Lätt panikslagen mejlade jag ut till omvärlden att “jag är helt onåbar för tillfället, förutom på messenger, facebook, twitter och mejl”. Jag fick ett antal muntra kommentarer tillbaka om hur jag definierar onåbarhet…
I fredags lanserade vi en ny webbplats till OFR, Offentliganställdas förhandlingsråd.
Webbplatsen har till uppgift att tillhandahålla avtal, informationsmaterial och nyheter till medlemmarna.
På Googles utvecklarkonferens I/O som gick av stapeln för ett par dagar sedan i San Francisco presenterades många nyheter, bland annat flera relaterade till Android, Googles mobiltelefonsystem. Den största nyheten sparades dock till dag två, då Google Wave presenterades.
Man skulle kunna säga att det är ganska makalöst.
I kort är det ungefär så här:
E-mail var ett sätt att imitera vanlig post.
IM (exvis MSN) var ett sätt att imitera samtal.
Frågan Google har ställt sig är: hur skulle det se ut om vi kunde bygga ett sätt att kommunicera som utnyttjade såväl befintliga sätt att kommunicera, men även de tekniska möjligheterna som finns idag.
Om vi kunde uppfinna det bästa sättet att kommunicera?
Enter Google Wave.
I Google Wave skapar man som användare en “våg” där man sedan kan addera användare och dokument. Det gör att man som användare kan kommunicera och arbeta tillsammans, utan begränsningar, helt sömlöst.
Tänk MSN+Twitter+Mail+Google Docs+Google maps+Facebook+Flickr. I en och samma lösning.
* Is a service that looks like a rich piece of client software;
* Behaves like sophisticated threaded e-mail;
* Acts like IM when multiple collaborators are online at once.
* Is one of the most real-time collaborative tools I’ve ever seen.
* Has revision marking and versioning for workgroup editing.
* Has instant photo sharing.
* Allows its functionality to be embedded into blogs and social networks;
* Can serve as a container for OpenSocial applications;
* Has what Google says is a revolutionary spell checker;
* Comes in mobile flavors for Android and iPhone;
* Is an open-source project that lets developers write both Wave extensions (we saw one that grabs tweets and brings them into Wave) and their own servers (which can talk to other Wave servers).
Google förstår som inget annat företag hur vi använder Internet. Arbetsprocesser, intranät, kommunikation. Det här kommer att förändra mycket.
Satt igår i möte om IR och webben och den stora och viktiga förändringen som sker i kommunikationsformen här. Just IR-frågor är ju högintressanta när det gäller snabbhet i informationen, men också korrektheten och inte minst reglerna kring börspåverkande information.
Det ställer kommunikationsformer inom ramen för sociala medier på sin spets. Här kommer vi hamna i en intressant mash av snabbhet och korrekthet som kan få rätt stor betydelse!
McKinsey menar att investeringarna i sociala medier i näringslivet kommer att växa med ca 15 procent om året under den kommande femårsperioden, trots lågkonjunkturen. Häftiga siffror, och här ser vi nog en stark motor till framtida förändringar i förhållningssätt till sociala medier.
Sjukt intressant när man tror att förändringen kommer att drivas från ett håll, men så drivs den helt plötsligt från ett nytt håll. Och fantastiskt roligt när ett område som jag själv upplevt som svårgenomträngligt även blir tillgängligt för mig… (Och nej, det har INGET, jag säger INGET, med min intelligens att göra…)
En sak slog mig när jag satt på tunnelbanan och tittade på en annons för en skola att begreppet “nya medier” fortfarande används när man pratar om Internet och andra interaktiva medier. De saluförde utbildningar inom ” nya medier”. Frågan som poppade upp i min skalle var- Hur länge är ett medium nytt? Ett år, ett decenium eller flera sekler?
Känns som vi bör sluta kalla webb. mobiltelefoner, digital-TV, etc för ” nya medier” och istället kalla dem medier kort och gott. För de är inte så nya längre i min värld. Men hemskt roliga att jobba med!
Intellecta Corporate bjuder in till ett inspirerande frukostseminarium den 10 juni tillsammans med AstraZeneca. Vi ger dig konkreta råd för mera verkstad, och lite snack. Det går att bygga effektiva webbteam. Det finns argument för sociala medier som biter på en skeptisk ledning. Och de goda exemplen på hur man jobbar kontinuerligt med en webbplats för att säkerställa dess affärsnytta blir allt fler.
Seminariet leds av Lisa Vallgren och Amalia Syrén, projektledare och seniora rådgivare inom webbtjänster, tillsammans med Tina Forstén, ansvarig för Internet Sverige, AstraZeneca.
Oh. Vi har firat och druckit vin. Idag var det nämligen prisutdelning på den interna tävlingen kring Smarta lösningar för sämre tider. Fantastiskt bra bidrag från våra kollegor från Rewir, Bysted och Infolog. De fick också fina priser. Grattis!
Men även jag och Jenny vann. Vi vann tillsammans i kategorin Sociala medier i ett gemensamt intranät. Jenny vann även för sina Koncerngemensamma säljprocesser.
Min kollega Daniel tipsade mig om den här filmen eftersom jag blev så galen i den här. Enligt Dagens Medias nyhetsbrev har mina älskade får tittats på 5,5 miljoner sedan den 16 mars. Ännu så länge slagna av ovanstående dansfilm som tittats på 9.7 miljoner gånger…
Men jag säger Go fåren – ni kommer ses av fler! Fast dansen är ganska bra den också.
Varför och hur är något som vi pratar mycket om när det gäller sociala medier. Den här artikeln är värd en minuts läsning, den sammanfattar läget just nu ganska bra.
Vad som inte skrivs så mycket om, men som jag själv funderat mycket över är hur de digitala nätverken byggs upp. Vissa personer får stort genomslag på nätet. De lär känna varandra och drar nytta av varandra. Länkar extremt mycket till varandras bloggar och tweets. Det drar upp besöksstatistiken och gör att de hamnar högt på olika listor. Genererar mer trafik. Det är otroligt intressant att följa.
De som jag (och många med mig) själv följer med stort intresse just nu är Niclas Strand (Digital PR) och Brit Stakston (JMW) som också omnämns i artikeln.
Läs gärna deras bloggar eller följ dem på Twitter:
Som kompensation för den otakt som Jenny beskriver i inlägget nedan så kan vi iallafall i denna vecka känna oss stolta och nöjda över två nya webbplatser som i sina metaforer i alla fall har lite gemensamt ;-)
Först ut var AstraZenecas nya webbplats för Xyloproct. Baksidan. Krysset. Ändalykten. Kärt barn har många namn.
Och så idag såg även Öhlins nya webb världens ljus. Motordesign med produktsök i fokus:
Pirate bay- episoden/Ipred visar hur världen i allmänheten inte är i takt med utvecklingen och användarna. Och användarna inte är i takt med lagarna kanske, vad vet jag.
På Newsmill skrivs om växthuseffekten som nu bevisat “redan är här”. Ja, det vet vi ju. Eller vad är det ökade gradantalet varje år, är inte det växthuseffekten? Forskarna är inte i takt med världen uppenbarligen.
Jag är inte i takt med min mailbox. Inboxen stiger okontrollerat. Jag deletar. Nästa gång jag tittar, okontrollerat igen. Arkivera, arkivera… men då försvinner ju allt det där jag inte hunnit fixa, eftersom jag aldrig går tillbaka till arkivet. Otakt.
Kanske är IT inte i takt med mailen heller? Varför sätts ofta en gräns där, men jag kan ju kopiera alla mail och lägga på den fantastiska “servern” så kan jag ju spara lika mycket information i alla fall, men någon annanstans.
Och jag är inte i takt med min dotter. Hon gick från “Happy camper” till 39 graders feber igår kväll – plötsligt! När jag väl förstod hennes grinighet (gud vad hon ska bääääras hela tiden!!) var vi i samförstånd under natten och förmiddagen. Nu visar termometern 35.9. Praktiskt. Jag frågar henne: Hur kan febern ha försvunnit på mindre än ett dygn? Inget svar, bara ett litet flin. Varför hade du feber? Inget svar, bara glädjerus när mormor och morfar och hundarna kom för att leka så jag kunde jobba. Hmm. Otakt igen alltså. :-)
PS. Är också i otakt med ett uppdrag som jag borde ägnat mig åt, men istället rensade mailboxen och skrev blogginlägg. DS
Under föräldraledigheten har jag smygjobbat lite här och där, lite nu och då. Varit med i utkanten av projekt och varit helnöjd över att kunna fokusera på bara ett projekt. Att slippa bebisgnäll och istället njuta av kreativa diskussioner och roliga projekt har varit härligt inspirerande.
Efter första dagen på konferensen ” Användbarhet & positiva användarupplevelser” för några veckor sen insåg jag dessutom att den bästa tiden att gå på konferenser, utbildningar, kurser och andra inspirerande aktiviteter – måste vara just – när man inte jobbar. Inga telefoner som ringer och påminner om den vanliga arbetsdagen, inga mejl som stressar, inga obesvarade frågor, ingenting som stör. Det var fantastiskt att kunna vara totalt avstressad och fokusera helt på konferensen.
Några ord om konferensen: det är supernyttigt att åter och åter och återigen bli påmind om hur mycket man tjänar på att faktiskt ta reda på vad mottagaren och användaren är intresserad av och använder. Det är klart att resultatet blir bättre. Min mission i höst när jag börjar jobba på riktigt igen blir att få in ordentliga användarstudier i alla mina projekt. Jag ska ta fram argument och kalkyler som inte går att förneka eller se förbi.
Och så får vi väl se det här första inlägget som ytterligare ett tecken på att snart – ganska snart – är föräldraledigheten över… Till dess tänker jag mest lapa sol och ledighet och njuta!
Det är ju magiskt hur projekt planeras och planeras i månader (oftast) och dagen för lansering är bestämd och kommunicerad sedan länge – men ä n d å förundras man över hur servrar kraschar, ompekningar blir sena. Material lämnas precis inför lanseringen och så sitter man där dygnet innan och är fullkomligt panikslagen.
Inte för att det blir så i våra projekt, men i min kompis projekt blev det så. ;-) Tänk om de kunde tagit upp sådant i Bullens filmer i vår ungdom istället?
Hej Bullen, jag har ett problem. Min kompis försöker lansera en webb och det blir panik in i det sista. Hur ska hon göra? Med vänliga hälsningar, tjej på 31 solsnurrar.
Läser på Newsmill om Oacceptabla kommentarer. Tajmar rätt väl med en diskussion vi har om kommentarsfunktionen på nätet. En sa häromdagen: Jag vill inte ha en artikel publicerad på Resumé för det blir så mycket negativt utan anledning i kommentarerna och det påverkar intrycket av vår nyhet. Det finns andra, egna sätt, att nå sin målgrupp.
Vad som händer med människor när de kommenterar är ju en gåta, precis som många andra saker som har med människor att göra… Men möjligheten att förlöjliga andra, företag eller personer, verkar ligga högt på listan. Vanlig mobbning med andra ord. Frågan är hur roligt det egentligen kan bli just med kommentarsfunktionen.
Kan det hända så mycket mer med kommentarer än att folk skriver av sig och att man stänger av någon då och då och möjligtvis deletar något inlägg? Ja. Det kan naturligtvis hända massor med mer saker. Men att använda kommentarsfunktionen som Resumé – som en plats för intresserade att skriva av sig, näe, då händer nog inte så mycket mer.
Intressant är det dock när det till slut är de som skriver kommentarer på en webbplats som avgör webbplatsens status.
Ny webb. Nytt forum. Ny värld.
PS. Tänkte precis stänga av kommentarsfunktionen på detta inlägg. Bara för att det var kul. Men så var det inte så kul om ingen kommenterade. Som att gråta när ingen ser. Rätt tråkigt det också. (Obs skämt) DS
Våra kollegor på firman, Intelleca Publicisterna, har gjort ett fantastiskt jobb med den nya tidningen Vitalt Vetande som nu finns ute i butik. Vi på webb är också involverade såklart, välkommen att kika in på webbplatsen!
Premiärnumret av Vitalt Vetande lanserades på årets Wellness-mässa i Göteborg och den nya tidskriften ges ut av Vitalt Vetande Stockholm (drivs genom familjestiftelsen af Jochnick foundation). Chefredaktör är Lotta Skoglund som till sin hjälp har en redaktion från just Publicisterna – Sofia Eriksson, Magnus Klintström, Ingrid Larsson och Ewa Lindström.
Shit vilket bra ord det är. Min skärm är full av det. Mina kollegors också. Projektledarflott!
Det går liksom inte att bara peka på skärmen när man tittar på något intressant. Man måste liksom trycka med sitt lilla pekfinger direkt på skärmen också.
PL-flott. Våra art directors avskyr det. I can see why.
Känns lite som Göta kanal 2 – eller vem drog ur proppen?
Funderar på en sak kring Earth hour. Läste att det “kostar mer” för miljön att alla släcker för det tar så mycket mer kraft när alla tänder sen… don’t know if it’s true. Går in på sajten. letar forum, bloggar, något. Vad får jag? En mailadress. 2009? Ingen twitter att följa, inget forum att diskutera eller ställa frågor i. En mailadress. Så jag mailade. Känns som 2008. ;-) Vi får se om jag får svar om en timme eller två.
På New York Times webbplats finns nu en mycket sevärd film om retuscharbetet inom modebranschen. Publiceras över huvudtaget oretuscherade bilder? Borde man tala om ifall bilden är retuscherad (lagförslag i Frankrike)? Eller snarare kanske det omvända, om den inte är det. Tack kollega Love för tipset!
Nedan Doves lysande reklamfilm från 2006 som belyser samma tema.
En av mina favoritgrupper just nu på Facebook är Sagan om Margit Estman. En oändlig (?) och fruktansvärt rolig och tragisk historia om den stackars Margits liv och vedermödor (för att inte tala om den lemlästade maken). Några av klippen finns också på YouTube.
Hittade den här hos Mymlan. Det är en uppdaterad, och mycket sevärd, version som bygger på Karl Fisch, Scott McLeod, and Jeff Bronmans Shift Happens. Karl Fisch är Director of Technology vid Araphoe High School i Colorado. Kika in på The Fischbowl om du vill läsa mer.
Om man bortser från datorrummet på JMK är min personliga erfarenhet av Apples magiska värld tämligen begränsad. Jag blev en Microsoft-girl som de senaste tolv åren levt med Windows, Hotmail och Internet Explorer med allt vad det innebär. Det har varit otroligt praktiskt men samtidigt har jag ju varit en av de där tråkiga.
Mac-gänget, de har alltid varit de kreativa, de som står på barrikaderna, de som arbetat med form och design. Vi pc-bluttar, vi har däremot varit lite mer formella, ordningssamma och, som sagt, praktiska.
Så har det varit och så är det för mig. Ingen stor sak.
Så kom iPod. Då kliade det lite i fingrarna, men jag blev vid min läst. Men sedan när iPhone kom. Då ville jag byta läger.
Men det är inte helt enkelt att lära en gammal hund sitta. Jag suckar bara lite och inser att jag aldrig – även om jag nu skulle skaffa en iPhone (eller en iPod för den delen) ändå aldrig kommer att bli en maccish på riktigt.
Ett av de första kända bloggexperimenten i Sverige var Mats Hårds blogg Konsten att förlora. Den var skriven av Olle Svalander och finns även utgiven i bokform. Läs den!
Läste nyss om ett annat experiment, nämligen Tyskungens. Jag har följt hans blogg sporadiskt, främst via Mymlan (för övrigt en mycket läsvärd blogg).
Tyskungen gör nu en nedräkning av sin blogg där han beskriver hur han arbetat för att uppnå sina syften. Dessa var:
1) … vinna minst en stor bloggtävling.
2) … synas i branschpress, höras i radio eller TV samt vara med i minst en morgontidning.
3) … komma in på topp 50-listan på Bloggportalen för mest besökta bloggar och vara ett av deras 10 mest sökta ord.
4) … få minst en topp-tio-bloggare att länka till bloggen.
5) … vara Sveriges mest länkade blogg.
6) … generera pengar till någon form av välgörenhet.
7) … vara en plattform för att lära känna och bli vän med någon av mina läsare. I verkligheten alltså. För att se om det gick.
Intressant läsning om man som jag funderar kring bloggosfären och vilka parametrar som gör vissa bloggar stora och omtalade. Personligen gillar jag inte polemik, påhopp eller anonyma hatinlägg men om man ska tro Tyskungen verkar det vara delar av de ingredienser som behövs. Och när jag tänker efter är jag nog inte så väldigt förtjust i Tyskungens upplägg heller. Jag gillar ärlighet bättre.
Utan att gå in på regi och manuslappar så undrar jag ändå – vem på Hovet som kom på (och fick igenom) att klippet skulle ut på YouTube. Det är galet otippat.
- – - – -
Updated: Enligt Resumé är det JKL som kläckte idén. Om du inte är prenumerant hos dem kan du istället läsa vad Aftonbladet skriver.
Jag och mina kollegor gillar ju mat. Några av oss är lite picky och hade med all säkerhet inte klarat av att äta den gryta som Bondhustrun lagade till häromdagen. Läs denna grymt roliga postning!
Och jag har själv så många gånger undrat vilka det är som tar steget att ringa till kvällspressen så att man får sitta där i tidningen med besvikna hundögon. Bondhustrun var det inte. Hon åt!
Det går bra för oss på Intellecta! Idag släpptes vår bokslutskommuniké, läs gärna mer på vår webb och på Resumé.
Du kanske rent av blir sugen att bli kollega med oss?! Vi söker en erfaren webbutvecklare. Och jag lovar att du kommer att gilla såväl oss som våra uppdrag!
Ok. Om man gillar mat. Gillar sin man och barn. Gillar sitt jobb. Hur löser man middag? Vill ej hamna i värsta halvfabrikatsträsket och bara ge barnen sånt som de ändå får av ändra (köttbullar/makaroner, korv… bla bla). Det duger ju helt enkelt inte. Plus, som vi på jobbet pratade om över en lunch – vad ÄR det i maten??? Allvarligt. Vad ÄR det? Hälften är sådant man inte ens kan uttala… :-(
Var på resa med kund till Finland. En av de finländska redaktörerna berättar att hon helt enkelt köper med sig käk från lunchmatsalen och värmer när de kommer hem efter dagis. Gott, vällagat och barnen vana att äta “allt”. (Jag skriver det med “” eftersom ingen behöver äta allt. Men alla behöver äta det mesta.) Smart.
Själv kommer det vanliga takeaway (thai, indiskt, sushi) med hem lite nu och då: Sushiris är till exempel gott, en rå laxbit tydligen också gott men fick mig att ligga vaken hela natten – så jävla dumt… Ett 1-årigt barn behöver ju knappast råa laxbaciller? Jesus. Fick ligga hela natten och tänka: Japanska barn äter sushi och dör inte. Japanska barn äter sushi och dör inte. Japanska barn äter sushi och dör. NEJ! Japanska barn äter sushi och dör inte. Japanska barn äter sushi och dör inte…
Men man måste ju ändå ha basen hemma och den måste gå snabbt! Så kom jag på att jag skulle laga mina egna köttbullar och frysa in istället för findus till exempel = bra. Frågade vännerna, som direkt hade fler tips. Men. M kom på det bästa: Kanske ska vi ha en gemensam wiki för recept och tips. Jamendetärklartattviska! Shit.
Han har riktigt blå snygg (struken) skjorta.
Jag har en dov blåaktig skjortliknande grej (ostruken).
Han har skarpt mörkblå jeans.
Jag har dassigt mörkblå jeans (med begynnande knämärken! Vad har hänt!?).
Kanske säger något om min måndagsfeeling…
Well. On a different note som Petra brukar säga. Kan konstatera att söndagsmailen brukar vara hysterisk (t rolig). När jag loggar in runt 21, 21.30 har Erik varit igång sedan 20.30, Amalia loggar in där någonstans också. Komihågmail och diskussioner om än det ena än det andra flödar fram och tillbaka. Igår var jag sjukt trött och tänkte, äh, jag kollar bara om det är något jag bara MÅSTE kommentera (med det menas inte alltid något affärskritiskt tyvärr som jag “måste” kommentera. Det kan likagärna handla om att Erik blivit benämnd som en “mediaman och kreatör” för länge sen vilket jag inte kommer kunna släppa förrän 2010). Men igår: Var kanske alla lika trötta som jag? Tre mail. Och allt om “min måndag”. Snopet värre.
Läser på Internetworld olika sätt att hantera bloggdöden.
I korthet: Det startas tydligen 175 000 bloggar om dagen. Såklart de flesta dör, eller läggs ner. Men nu har någon smarting kommit på fem sätt att undvika bloggdöden. Du kan läsa dem här. Men bland annat nämns saker som att “skapa riktlinjer”, “dela upp arbetet på olika roller” och så vidare, och så vidare…
Och jag tänker i all enkelhet: Är det så jäkla viktigt att ha en blogg att roller måste skapas och riktlinjer måste fastställas? Jag är en big fan av styrande dokument och feta redaktörsorganisationer. Tro mig. Men kanske, fast bara kanske, är det så att om bloggen inte lever så SKA den möta bloggdöden.
Om entusiasmen kapas vid fotknölarna vid tillfälle så JA! Kapa bloggen också!
Om det krävs en organisationen motsvarigt ett mindre land kanske trots allt inte det är blogg man ska ha.
Det tar inte lång stund hörni innan ett års föräldralediget är bortblåst. Det tar inte lång stund innan den tidigare fräschhten av friska promenader, rosiga kinder är utbytt till blek hy och lite hålögd blick.
Jag lurade mig själv i 4 dygn att jag återfått en ny, djupare, förståelse för vad jag kan och inte kan. Hur jag hanterar min tid… Sen insåg jag: Just det. Det är så HÄR det är… :)
Men hörni. Vi jobbar med roliga grejer!! Övermäktig mängd jobb till trots så är det här riktigt roliga grejer.
Med tanke på att vi som skriver på denna blogg jobbar på en webbyrå är det inte så konstigt om vi går igång på smarta webblösningar. Eller webbläsare. Egentligen känns det ganska trist att tycka om detta ämne – hur spännande är det om det är Opera, Internet Explorer, Safari eller Firefox som är bäst. Självklart handlar det om tycke och smak, men kanske ännu mer om vad man är van vid.
Tills nu. För nu har Google Chrome kommit, och det är inget snack om saken att jag är såld. Sidor laddas med en rasande fart och den känns dubbel så snabb som Internet Explorer. Dessutom har Chrome flera trevliga funktioner. Och alltsammans med Googles enkla och intuitiva gränssnitt, utan en massa utrymme som försvinner till statusrader och annat.
Computer Sweden har testat prestandan för javascript och CS skriver idag att Chrome behöver en tiondel av tiden som betaversionen av Internet Explorer 8 kräver för samma övning. Och Wall Street Journal har tydligen testat webbläsaren i över en vecka och säger att Chrome är en smart och nyskapande webbläsare men som fortfarande behöver förbättras en del, bland annat i hanteringen av bokmärken.
Google Chrome är ett steg mot smartare och snabbare hantering av webbinnehåll. Om vi bara kan få samma lösningar ut till mobilerna vore det ett ännu större steg. Enligt Ny Teknik håller Google på att ta fram en Chrome-version för mobiler. Det kan bli riktigt intressant, om det vill sig väl.
Vår kollega Kristian Karlsson har korsat Atlanten för att på plats studera den amerikanska presidentvalrörelsen. Läs hans rapporter på Intellectas webbplats.
Kristian som till vardags arbetar som rådgivare inom Public Affairs här hos oss har bjudits in av det amerikanska utrikesdepartementet för att delta i ett program om amerikansk politik.
Amalias inlägg om hur hon surfade för första gången fick mig att fundera lite på min egen internethistoria. Istället för att sväva ut i det långa målande skriveriet som jag just skrev för att sedan radera tänker jag istället droppa lite punkter. Here goes.
Stingnet, First Class, 28.8, US Robotics, Trumpet Winsock, Netscape 0.9 (fortfarande med Mosaic-logga uppe i högra hörnet), Webcrawler, HotBot, AltaVista, Gopher, Napster, CompuServe, TUCOWS (The Ultimate Collection OF Winsock Software), Torget, boo.com, Icon, moviesounds.com, SUNET, grått, blått, svart, <blink>, <marquee>, framesets, WINamp, torget.se, Silicon Graphics, Bidlet, IRC, mIRC, it-generationen, Spray, Usenet, ICQ, Eudora
I en gästartikel på Smashing Magazine skriver Dirk Jesse mycket utförligt om Flexibel layout med extra fokus på moderna webbläsares förmåga att zooma sidor.
More problematic is the overwhelming confidence of developers that the individual decision-making is better for users from the accessibility point of view. When applied to fixed layouts the web-developer delivers a clear message:
- Dear users, your browser can zoom my fixed layout – so please help yourself if you want or need to!
Med risk för att låta som min mamma som ibland låter som om hon bär hela kvinnorörelsens framgångar på sina axlar, så måste jag fråga mig hur det kan komma sig att en sådan här bra, rolig och fräsch reklamfilm som denna dras tillbaka på grund av allmänna (och massiva) protester. Det känns som ett kortsiktigt beslut där man lyckas göra även dem som gillade reklamen upprörda – är det så hemskt med två män som pussas?
Och så kan man hoppas att mayon kommer till Sverige någon gång, men det är en helt annan sak.
För ganska precis ett år sedan lanserade IKEA en ny webbplats helt baserad på em mått. I och för sig inget nytt men när man tittar lite närmare och konstaterar att i stort sett alla bilder även de har relativa em mått då börjar det bli intressant.
Under en längre tid har det diskuterats fram och tillbaka över vilken typ av layout som är den optimala, låst, flytande eller elastisk layout. Det är idag ganska givet att majoriteten avråder från att använda en låst, pixelbaserad laout till fördel för de övriga två. Varför är det då så att det fortfarande produceras webbplatser med fasta mått?
Man kan se detta från lite olika håll, användaren, formgivaren, utvecklaren samt beställaren.
Utifrån ett strikt användarperspektiv är det ganska enkelt att argumentera för en elastisk layout, den är helt enkelt den mest flexibla, användarvänliga lösningen. Användaren har frihet att förstora text och bild, hon/han kan använda ett smalt eller brett webbläsarfönster efter önskemål samtidigt som utvecklaren kan sätta en max bredd så att radlängderna inte blir för långa.
Från formgivarens sida ser det lite annorlunda ut. Formgivare vill ha kontroll över designen, kontroll över läsbarhet och hur sidan upplevs. Den kontrollen blir störst med en låst, pixelbaserad design. Här finns också en inbyggd problematik i att Photoshop används som designverktyg samtidigt som det verktyget är mycket statisk i sin natur.
Utvecklarperspektivet handlar till stor del om en viss ökad komplexitet med en elastisk/flytande layout kontra en pixelbaserad. Med den elastiska handlar det främst om att hålla ordning på alla em värden, vilka måste konverteras från designerns pixelvärden. Sedan måste man hantera bildstorlekar på ett smidigt sätt. Bildstorleken måste sättas i css dokumentet som em värden, följden av det är att man i förväg måste bestämma vilka bildstorlekar som kan användas i det redaktionella materialet.
Med den flytande layouten kan det bli problem om formen kräver en pixelperfekt passform, kan vara svårt att uppnå i alla lägen.
Beställarens syn på ovanstående kokar oftast ned till hur budget ser ut, en fast pixelbaserad layout är oftast minst komplex och därför billigast.
Var ligger beslutet och vem äger det?
Självklart bör ett beslut om vilken typ av layout som ska användas tas så tidigt i processen som möjligt men absolut senast vid designstarten.
Vem är det som äger beslutet? Inte helt givet, det kan ligga hos flera resurser inblandade i ett projekt, men det kan också vara ett gemensamt beslut/ställningstagande att man generellt gör någon av de tre alternativen och ev. avvikelser från detta blir ett medvetet val. Vad som inte är så lyckat är när frågan inte blir belyst och beslutet tas i all enskildhet av utvecklaren.
Hösten 1994 började jag plugga på JMK i Stockholm. En lektion viktes åt datorrummet. David Asarnoj fick lära oss noviser hur vi kunde använda oss av e-post. Jag fick min första e-postadress och de enda jag kunde maila till var mina kursare (jag kände ingen annan som hade e-postadress).
David pratade även om att vi kunde söka information på Internet. Efter lektionen sög jag tag i honom och bad mig visa hur man surfar.
- Jaa, du skriver in ett sökord här i rutan.
- Vad ska jag skriva då?
- Skriv vad som helst!
Jag skrev bulldog.
David visade mig hur jag kunde klicka på en länk i en träfflista och jag hamnade hos någon amerikansk tant som hade en hemsida för sin hund.
- Vad gör jag nu då?
- Ja, nu kan du t ex spara ner den.
Och det gjorde jag. Och här är han. Let me introduce you to my old friend; Mr Bulldog!
Det började som en idé över en lunch mellan några av våra kollegor. Vi borde göra något beständigt. Något som gör skillnad! Något utöver vår vanliga konsultvardag.
Det blev Gundua Foundation. En gymnasieskola i ett av Kenyas jordbruksområden. Ett område där många barn och ungdomar har saknat möjlighet till skolgång och utbildning. Och idén där över lunchen för några år sedan växte och har med hjälp av olika bidragsgivare resulterat i att de första spadtagen togs hösten 2007.
Gundua är swahili och betyder upptäcka, uppfinna, överraska, upplysa, förstå.
Läser på http://mccainblogette.com att Meghan McCain har gett sin pappa, presidentkandidaten John McCain, en present till fars dag som han torde uppskatta. Hon har efter moget övervägande gått med i det republikanska partiet. Allt för att stödja sin father’s race for president for the United States of America.
Meghan McCain är en del av följeslaget under McCains kampanj som kuskar runt USA. Bloggen innehåller mer bilder än ord, men ger en inblick i den enorma industrin som amerikanska presidentkampanjer består av.
Men de nya bumper stickers som har tagits fram för kampanjen avslöjar att livet bakom Gucci väskorna, cowboy bootsen, de stora arenorna och den perfekta hustrun rymmer mer än glamour och privata flygplan.
Frågan dyker upp lite här och där, jag jobbar själv i två stora intranätprojekt där man går över till en MOSS-plattform. Att bygga ett Intranät i Sharepoint är inget litet projekt, det kräver mycket planering och förberedelser. Standardinstallationen erbjuder mängder av funktioner, men det gäller att tänka noga kring vilken funktionalitet man ska använda och hur det ska gå till.
Flexibilitet och sökbarhet – här tycker jag man hittar Sharepoints styrka. När företaget utvecklas/förändras måste även intranäten byggas ut eller förändras. Det är viktigt att plattformen är anpassningsbar och flexibel. En stor fördel med Sharepoint är just hur man hanterar, strukturerar och lagrar data. Man skiljer på var information lagras och var den presenteras. Ett naturligt steg blir då en sökfunkion som söker mycket bredare än en sökfunktion som ”bara” söker på intranätet. På så sätt blir intranätet flexibelt och kan enklare förändras när t ex en omorganisation sker.
Är Sharepoint bra då? Och ja, jag tycker det, i den Microsoftvärld många av oss lever i så är det ett superkraftfullt verktyg. Men det beror på hur man använder det och till vad.
Jag tycker att en förutsättning är att man tar ett beslut att använda Sharepoint till just den plattform det är. Det vill säga använda det till dokumenthantering, informationslagring, ärendehantering och utnyttja fördelarna och möjligheterna med andra MS produkter och till exempel OCS, Outlook och Excel. Är det ett intranät som skall användas som informationskanal tror jag inte man gör några stora vinster genom att använda Sharepoint. Då tycker jag att Episerver är ett mycket bättre alternativ.
Många ser enbart fördelar med Sharepoint, andra är däremot mycket skeptiska, likheten är att man har en bestämd åsikt om detta. Vad detta beror på kan vi ju spekulera vidare i…
Varför är mat och widgets bland det mest taggade hos oss just nu?
Jo: Mat är sjukt viktigt. Går inte ens och säga hur viktigt mat är. Själv har jag nu varit hemma med bebis i 9 månader och jag kan konstatera att det sjuka matbeteendet har fortsatt hemma. När äter bebis, när äter jag? Vad äter bebis, vad äter jag? Och den eviga frågan: Var ska vi äta lunch? Ältas lika mycket bland föräldralediga som hos de inkomstbringande människorna på kontoret.
Också: Intressant drag hos mig själv – jag skulle kunna vara en hemmafru! Jag påtar och fixar. Plockar fram fryst kyckling på morgonen som tinas över dagen… Ja, kryddor och recept går varma här hemma. Vilket var något otippat kan jag säga. Trodde mitt nya liv skulle fortsätta att inbegripa hämtmat – men – inte så mycket.
Widgets är vårt roligaste just nu tror jag. Vi försöker widgetsifiera allt. Och uppenbarligen kunderna också. Var och varannan förfrågan handlar om widgets! Roligt!
Det tog några år innan uppdragsgivare och (i sanningens namn till viss del även våra arbetsgivare) förstod att arbete med webbplatser även omfattar strategiskt arbete. Så lång tid att jag en period faktiskt ledsnade och gick till andra sidan för att jobba på en marknadsavdelning istället. Jag lärde mig massor men att jag återvände till konsultlivet har jag aldrig ångrat.
Tillsammans med några av mina kollegor arbetade vi istället fram en strategi för var vi ville befinna oss – vilka typer av uppdrag vi ville sälja in, vilken strategisk kompetens vi hade och vilken erfarenhet vi hade samlat på oss. Samtidigt mognade kunderna. Beställningarna kom allt oftare från informations- och marknadsavdelningarna. Och rätt som det var började även ledningsgrupperna intressera sig för webblösningen som en del i arbetet med företagets kommunikationsstrategi.
För oss som kommunikatörer och strateger är detta självklara nu faktiskt en del av vår vardag.
Läser i Resumé att FN-förbundet ska till Hultsfred för att sprida information om Milleniemålet. Plockade fram fina minnen (eller hur Lisa!?) från förra året då vi var med och skapade en kampanj för att öka kunskapen om olika typer av järnvägsjobb. En lyckad kampanj med många turnéstopp – Hultsfred var ett av dem. Vår erfarenhet var att andra platser gav kanske mer i form av relation och diskussion med ungdomar som besökte tälten. Hultsfred var lite dyrt och inte riktigt så mycket utdelning som planerat. Roddigt det där med turnéer för övrigt. För första gången har jag förstått vad en Roddare gör.
Att målgruppsanpassa budskap är ju naturligtvis ett måste, till exempel när man för att nå ungdomar väljer att besöka festivaler runt om i landet. Känns ju helt rimligt. Men, kan det bli för mycket? Typar man människor i små hörn som de inte passar i, med resultatet att de inte intresserar sig för det vi försöker säga alternativt faktiskt inte fattar att budskapen som vi så noga tänkt ut är för dem?
Kan man målgruppsanpassa för mycket?
PS. Personalisering skulle ju kunna spåra ut i denna riktning: Om man kan plocka en widget för en 70-åring och en för en 10-åring utan att någon behöver bry sig = allt bra. Samtidigt: tänk att man för att plocka fram widgetserna (Petra kan man skriva så?) identifierar målgrupperna i subgrupper och skickar ut ”paket” av widgetsar enligt detta? Då blir det ju precis så, att man inte kan välja utanför sin låda. Knepigt. DS
Jag har jobbat med intranätlösningar i över 10 år nu. Under åren har jag och mina kollegor sett trender komma och gå. En sådan är personaliserade intranät, dvs intranät där medarbetarna själva kan styra delar av innehållet, främst vad som ska visas på startsidorna.
Min erfarenhet har fram till nu varit att personaliseringen inte har fungerat. Många medarbetare har känt sig osäkra på om de väljer “rätt” innehåll, att de “missar” information eller om de helt enkelt “förstör” intranätet. Helt naturliga reaktioner när såväl gränssnitten för personalisering inte varit tillräckligt användarvänliga som det faktum att datormognaden hos många fortfarande varit ganska låg.
Det var en hyfsat lång period när jag inte kunde rekommendera personaliserade intranät. Erfarenheterna var helt enkel inte tillräckligt bra.
Men nu blåser åter förändringens vindar och vi ser det hos flera av våra kunder. And I like it a lot! Med hjälp av widgets har möjligheten till personalisering underlättats betydligt. Att allt fler bloggar har också ökat insikten om hur widgets kan användas. Det finns också webbplatser som t ex iGoogle som låter besökaren personalisera startsidan.
Personaliserade intranät - med hjälp av widgets - an upcoming feature if you ask me.
Vi skickar ut en sommarhälsning till våra kära kunder. I år blir det ett litet bokpaket där den ena boken är En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Frågan var bara vilken den andra boken skulle bli. Amalia tyckte vi behövde ett något mer “lättsmält manligt alternativ” som vägde upp Chimamandas bok. Det blev Nesser som fick stå för manligheten med kriminalromanen En helt annan historia. En sjukt bra bok, måste jag säga. Men så är jag ju man…
Har hört hela dagen om Clinton som eventuell vice president till Obama. Tänk er om en svart man och en kvinna skulle leda USA. Allvarligt. Det vore ju bara som en Bellmanhistoria. Helt osannolikt. Roligt – absolut, men också osannolikt.
Det var en gång en Obama, en Clinton och Bellman som skulle åka tåg…
